Jag var 15 år. Jag vågade aldrig säga vad jag tänkte och tyckte. Jag fick tänka flera gånger hur jag skulle bete mig innan jag gick hemifrån. Jag gick i 7:an i grundskolan och jag hatade en kille i klassen som alltid sa dumma saker åt mig. En dag sa han att min mamma var en hora. Då hann jag inte ens tänka (känslan tog över) utan jag flög på honom och slog honom tills han började blöda. Jag sprang hem och grät. Det var första gången jag mötte min rädsla och jag mådde så bra efter jag hade släppt på alla känslor. Nu insåg jag att jag inte behövde ta emot skit. Och mitt beteende förändrades. Mitt självförtroende växte. Jag började lyssna på mig själv. Och min vilja var det som började styra mitt levnadsöde. "Det är jag som bestämmer utgången av mitt liv" viskade jag lite lågt för mig själv och log ett genuint leende.
Och 10 år efter kan jag inte tacka gud tillräckligt för den lycka jag fått.
Nu är jag orädd och ser alla som Gudar och Gudinnor. Och nu lär jag människor att få samma insikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar